Jag har ju länge pratat om att eventuellt utbilda mig till hovslagare. Nu verkar det som om det inte blir en hovslagare av mig, utan en hovvårdare. Jag är anmäld till en utbildning till ”Hovformsspecialist” hos SANHCP. Så istället för att slå på järn och hästhovar så blir det hovverkning och hovvård för hela slanten! Jag har aldrig varit direkt förtjust i tanken på att spika fast järnskor i hästhovar. Visserligen finns det många hästar som ibland kan behöva beslag för att på olika sätt skydda hoven från slitage, det kommer man aldrig ifrån(även om detta behov kan minskas med bättre hovvård i många fall). Men jag har haft svårt att förlika mig med att detta per automatik alltid måste innebära att man ska spika fast ett järnbeslag i hästhoven så att man riskerar att försvaga både hornet och hovmekanismen i sin iver att skydda och hjälpa hästen. Det är samma metod som på medeltiden, och visst kan vi behålla gamla traditioner om de fungerar bra. Men den järnsmidda hästskon är ju långt i från fullkomlig med tanke på att de negativa bieffekter som den medför för både häst och hovslagare, det är många hovslagare redan överens om. Har inte utvecklingen kommit längre, kan man undra? Det borde ju rimligtvis finnas fler alternativ idag än på medeltiden?
Och det fina är att, det gör det! Det finns en uppsjö av olika sorters skor och boots på marknaden. Det sker också hela tiden en utveckling av boots som kan anpassas efter hästen som individ, som är flexibla och som kan tas av och på efter behov precis som ett par joggingskor som man bara har på sig när man ska ut och jogga, inte dygnet runt. Det andra fina med detta är att dessa inte kräver en hovslagarexpertis för att sättas på hoven. De kan istället enkelt kan skötas av hästägaren själv, vilket i förlängningen gör denne mer självständig och man kan spara in på de onödiga hovslagarbesöken som bara innebär att byta ut utslitna järnskor. Istället kan man ta ut sin hovvårdare som hjälper till att underhållsverka hovarna vid behov(när inte hästen själv sliter ner dem), eventuellt också korrigera vissa hovproblem som strålröta, hovsprickor och annat som kan uppstå. Hovvårdaren kan också hjälpa till att prova ut passande boots i det fall man behöver nya, och hjälpa till att hitta rätt i den djungel av utbud som finns, så att alla hästar hittar en boots som passar just dem.
I dagsläget känner jag att en utbildning som fokuserar på hästen och hovarna, hur de ska verkas och skötas är av större vikt än en utbildning som lägger mer än halva tiden på att lära ut järnsmide. Visst kan det vara kul att behärska smide som ett viktigt hantverk, men jag är mer intresserad av att verka och sköta hovarna på hästen, med målet att den ska klara av att gå UTAN beslag – precis som den i vilt tillstånd också klarar sig utmärkt utan. Det verkar dock som om tamhästen på många sätt ”glömt bort” hur man använder hoven au naturelle, alltså barfota. Det verkar också som om många hästägare ”glömt bort” vad hästen är för typ av varelse och vad den behöver för att må bra från hårrem till hov. Hoven sitter som bekant fast på hästen, och är också beroende av hur övriga hästen mår. Men eftersom vi har en yrkesgrupp som sysslar med hovvård och en helt annan yrkesgrupp som sysslar med övrig hästvård(veterinärerna) så har det blivit något slags glapp emellan, där man har svårt att se på helheten. Vad hästen äter och står i för hage har stor betydelse för hur hovarna ser ut och vilka förutsättningar som finns för den att klara av att arbeta utan beslag. Förmänskligandet och ”daltandet” med hästen är också ofta en stor bov i det hela.
Jag hoppas att hovvårdsutbildningen är kvalitativ. Den traditionella hovslagarutbildningen finns ju annars alltid kvar som en sista utväg, om smideskunskaper visar sig nödvändiga. Om det blir uppenbart att det inte finns ett enda vettigt alternativ till järnskor så är jag den första att kapitulera. När allt kommer omkring så bygger ju smidet på relativt enkla och primitiva metoder jämfört med att ta fram olika typer av boots, vilket kräver en hel industri. Men någonstans måste man börja! Jag börjar till hösten i alla fall 
Sådant här gör mig riktigt irriterad att höra. Barfotaverkarna har ökat lavinartat. Varför frågar jag? Du nämner det här. Man behöver inte längre ta ut en hovslagare. Hovslagare är dyra. Jag tror att de flesta som utbildar sig enligt SANHCP gör det för att spara på kostnaderna och verka sin egen häst. Tyvärr har ju de flesta hästmänniskor dåligt med pengar. Hur många hovslagare tror du får rycka ut och rädda upp det en SANHCP verkare har ställt till. Det säger sig själv att man inte lär sig att verka på någon helgkurs och distansutbildning. Det finns en anledning till att barfotaverkarna enligt djurskyddslagen endast kommer att få närma sig hästar med normal hov. Alla problemhovar kommer det att råda förbud på att verka.
Man får självklart tro vad man vill. Men jag tycker inte om att man sprider rykten utan att själv ha egen erfarenhet. Den här skräckpropagandan du kommer med spär på den stigmatisering som hovvårdare råkar ut för. Att kalla sig för ”hovslagare” är ingen kvalitetsgaranti. Det krävs ingen utbildning för att kalla sig varken det ena eller det andra, men vem som helst får slå på skor eller verka en häst mot betalning.(så länge hästen inte är sjuk eller drogad) Själv har jag anlitat SANHCP-verkare till egen häst och tycker att de gör ett bra jobb. Men självklart är det viktigt att kvalitetssäkra utbildningarna för att kunden ska veta vad den anlitar för yrkesman. Jag vet inte så mycket om den utbildning jag kommer att gå från hösten, så vi får se. Helgkurs har jag däremot varit på för flera år sedan, och den är bra. Man lär sig att ta bort överflödigt horn på en frisk barfotahov, det är inget konstigare än att klippa naglarna på sig själv, men visst kan man klanta till det om man är riktigt dålig på hantverket, precis som man kan klippa sina egna naglar till ett blivande nageltrång.
Tro mig jag har erfarenhet och sett vad dessa verkare åstadkommit och vad hovslagare fått korrigera. Självklart är jag mycket noga att anlita en hovslagare som är med i svenska hovslagarföreningen. Det är en viss skillnad på att klippa naglarna och verka hästar.
Skillnaden mellan att klippa/raspa naglar, klor, hästhovar, eller för all del, klövar, på kor får och getter är vilka redskap man använder sig av, i stora drag. Överflödigt hornmaterial som inte slits ner naturligt raspas och klipps bort. Det är grundprincipen. Självklart ska man vara säker på handen och veta vad man håller på med när man verkar en häst, men det är i grund och botten samma princip som att sköta klövhälsan på sina får och getter, eller klippa klorna på sina hundar och katter. Nu talar jag om friska djur, men även enkla åkommor som klövröta/strålröta, sprickor och liknande är inga svårigheter att lära sig behandla. Att skrämma upp hästägare genom att påskina att detta är en specialsyssla som bara vissa ”experter” kan syssla med efter flera år av träning, samt en statlig certifiering är ju inte bara att omyndigförklara alla hästägare, utan ett talande exempel på vad som händer när hästen övergår från att vara en del av lantbrukets djur till att bli ett en rikemanssport för en växande medelklass.. Förr i tiden skodde och verkade var och varannan hästägare själv sina hästar, på gott och ont, kanske. Fortfarande är det ingen som kräver att övriga lantbrukets djur ska verkas av en ”godkänd” person. Herregud lantbrukare får till och med kastrera grisar på egen hand. Idag krävs det 2 års heltidsstudier och F-skattesedel för att ta hand om hästens hovar om man vill undvika att bli betraktad som en potentiell djurplågare. Det är intressant. Likväl skulle det vara bra om hovvårds-utbildningar får samma status som hovslagarutbildningen, just för att hästägaren ska kunna skilja på klåparna från de mer seriösa yrkesmännen. Det är en trygghet att veta att den man anlitar har genomgått en granskning. Men för att hovvårdsutbildningarna ska kunna komma dithän måste ju först myndigheterna erkänna dem som en yrkesgrupp som ett första steg.
Vill tillägga att den enda ”godkända” yrkesmannen vi har på detta område idag det är den utbildats via hovslagarskolan i Skara eller Flyinge eller på annat sätt uppnått statusen ”godkänd”. Det innebär att man på något sätt ingår i gruppen ”djurhälsopersonal” och får verka och sko hästar som är sjuka eller drogade. Det är idag den enda kvalitetssäkring som hästägaren kan ha. Om man nu som kund tycker att det är kvalitet att staten har gått in och godkänt en utbildning… Jag kan tycka att fler hovvårdsutbildningar borde upp till erkännande, granskning för att i sin tur också kunna få ett liknande ”godkännande”. Jag vet inte vilka krav det ställer på utbildningen, men jag hoppas att jag blir lite klokare när jag är färdig med detta.
Jag hoppas att du hittar en utbildning som är bra och som passar dig och dina intressen. Du kan ju försöka kolla med några som har läst samma utbildning innan, för att höra om det varit bra. Jag är helt övertygad om att du kan genomföra vilken utbildning som helst, för du är en väldigt skärpt tjej. Lycka till!
Tack!
Glömde skriva en sak: Jag tror att du skulle passa väldigt bra som veterinär, bara så du vet!