Rovdjur

Något fruktansvärt har hänt….

Igår hittades Karin, en av våra fyra getter, liggande död i hagen med uppsliten hals. Brutalt dödad av ett lodjur. Detta blev bekräftat av länsstyrelsens besiktningsman samma dag. Detta hände någon gång mellan ca klockan 15-20 under lördagen den 7/12.

KARIN

Det var inte så många dagar sedan som jag fotograferade getterna ute i sin stora härliga hage när den första snön precis hade kommit. Jag passade då på att sträcka upp alla trådar, kontrollera stängslet efter stormen Sven, och visade den nya bocken runt i sin nya hage. På fredagen släppte jag ihop bocken med Berit och Karin och allting gick jättebra, så de fick gå ut tillsammans i hagen även på lördagen. Karin var lite tveksam till att följa med ut till hagen denna morgon. Kanske kände hon på sig att något skulle hända? Kanske hade lodjuret smygit omkring runt hagen dagen före? Men med lite lock och pock och pellets så fick jag med mig henne ut i hagen till slut och de började äta sitt hö i hagen och allt var frid och fröjd. På eftermiddagen vid 15-tiden tog jag bilen och körde upp till stallet för att hämta verktyg och då såg jag att Karin stod i hagen på en sten som de brukar gilla att stå på. Dagen ägnades åt stängsling på gethagen hemmavid för att kunna flytta dit två av mina getter, Bäbis och Greta, som inte ska gå tillsammans med bocken denna vinter. Den ena är för gammal och den andra är för ung för att få killingar just nu. Vid nio-tiden på kvällen knatade jag upp till stallet igen för att ta in getterna i natt-boxen. Men något kändes fel redan när jag passerade hagen – för det var helt tyst. Vanligtvis brukar de bräka när de får syn på mig. Nu stod där bara två tysta getter och tryckte vid grinden, det var Berit och bocken Torsten. Men någon Karin syntes inte till! Jag ropade och lockade och lyste med pannlampan för att försöka se i mörkret. Men ingen Karin…. Jag tog in de andra getterna och ringde på hjälp från sambon för att börja leta i hagen. Med ficklampor och hund försökte vi leta i nästan två timmar, men ingen Karin någonstans. Vi bestämde oss för att avbryta letandet och fortsätta på morgonen i dagsljus. Termometern kröp ner till 13 minus och hoppet att Karin var vid liv tynade sakta bort. Det är inte likt getter att rymma ifrån varandra på det sättet. Om de rymmer, då rymmer de hem till stallet eller till människor. De försvinner inte bara sådär på egen hand…Då är det något allvarligt som har hänt. Läs mer

Annonser
Categories: Djur, Getter, Rovdjur | 2 kommentarer

Och den där katten har man haft tillsammans med killingen!!

Herregud, jag är i chock!

Vi var precis ute på en get-promenad som vi brukar vara nästan varje kväll. Som vanligt brukar också katten Alfred (den stora hankatten) följa med på efterkälken och göra oss sällskap. Så även denna gången. Efter några hundra meters promenerande så hörs plötsligt ett djur-skrik bakom oss och när vi ser bakåt så verkar det som om Alfred har rykt ihop med något djur i sin egen storlek. Min första gissning var att han bråkade med en främmande katt, men när jag springer närmre så ser jag att det är något viltfärgat som han håller i ett stadigt grepp och biter över nacken, men som desperat försöker ta sig loss. Det visar sig vara….. en harunge!!!

Mycket visste jag om katter tidigare, men inte att DE JAGAR HARE!! Herregud!

Vad hände sedan? Jag rycker åt mig killingen som är påväg fram för att hälsa på denna kärvänliga katt, sparkar undan katten med foten varpå bytet hoppar iväg och Alfred tar upp jakten på den längre in i skogen. När han åter får tag på haren så fortsätter han med mordförsöket en stund till innan sambon rycker in och får tag på haren och får undan katten. Det var tyvärr lite för sent att rädda haren som var illa tilltygad och sargad över hela kroppen och den kunde knappt röra sig. Sambon slår ihjäl harungen genom att svinga huvudet mot ett träd. För att vara riktigt säker på att haren verkligen avlivades ordentligt så slog han den en extra gång varpå huvudet flyger av och landar på andra sidan vägen!Makabert värre. Och promenaden fick sig ett lite oväntat slut.

…. Jahapp.

Vad gör man egentligen i en sån situation?

Vi slängde liket och tog med oss katten och getterna hem igen. Synd på en sån söt liten harunge, men förhoppningsvis fick väl räven en god middag senare på kvällen.

Jag är fortfarande i chock! Jag visste ju att katten gillade småfåglar, möss och sork. Men jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att han skulle ta kål på en harunge som är nästan lika stor som han själv. Snacka om ren troféjakt! Jag tar detta som en liten påminnelse om att man aldrig ska underskatta djurens starka instinkter, oavsett om det är ens egna små gulliga husdjur. Katter är rovdjur, och liksom hundar och vargar så är de slavar under sin mer eller mindre starka bytesdrift. De jagar och dödar inte för att de är hungriga eller för att göra naturen en tjänst och städa undan ”defekta” eller sjuka bytesdjur. De gör det för att de tycker det är kul och för att de drivs av sin okuvliga och djupt rotade jaktinstinkt. That’s it.

Categories: Djur, Katter, Rovdjur | 5 kommentarer

Samexistens med vargen? Går det?

Svaret är tvärsäkert JAom vi är beredda på en massa ”svinn” i form av skadade och dödade husdjur och tamboskap. Även en och annan människa kan stryka med. Det räcker med att se på vargens beteende i andra länder där det finns en livskraftig vargstam för att dra slutsatserna för hur det kan bli för oss i Sverige. Vi ser redan vilka skador som orsakas i vargens framfart, och detta är ju något vi måste vänja oss vid. Ja rentav acceptera och omfamna, lära oss att samexistera med – åtminstone om man ska följa regeringens linje.

Jag har tidigare varit en s.k hängiven ”vargkramare” av helt ideologiska skäl. Egentligen är jag är fortfarande en hängiven vargkramare, men tycker för den sakens skulle inte nödvändigtvis att vi ska ha varg i varenda landsdel, av den orsaken att det orsakar för många konflikter mellan varg och människa. Jag är för biologisk mångfald och tycker att rovdjur hör hemma i naturen precis som bytesdjuren. Jag anser inte att människan har mandat att bestämma vilka djurarter som ska få lov att existera och vilka som inte ska få lov att existera. I ett perfekt samhälle så hade inte vi människor varit så överbefolkade och då hade det naturligtvis funnits mer plats åt andra rovdjur och saken varit helt annorlunda. Om vi människor inte betett oss som en sådan cancersvulst mot planeten så hade inte vargens existensberättigande behövt bli en så stor fråga, för då hade det naturligtvis funnits gott om utrymme för den annorstädes. Jag har tidigare uttryckt mig föraktfullt över vår mänskliga egoism som kommer till uttryck när vi storsint säger att ”Ja, vi kan gärna ha vargar i landet, men inte just där JAG bor”. Detta argument återkommer ju inom många andra debatter.. Har ni hört uttrycket ”Not in MY backyard!” angående debatten om var man ska placera vindkraftverken någonstans? Det är så typiskt mänskligt. Någon måste ju offra sig liksom. Men vargen? Ska den förpassas till glesbefolkade områden i Ryssland, eller har vi möjligheter att leva sida vid sida med den här hos oss? Frågan är om hotet verkligen är så obetydligt som vi tidigare trott? Det verkar ju inte stämma att vargen är skygg, livrädd för människor och bara uppehåller sig långt in i skogen. Påstötningar med varg sker ju titt som tätt nuförtiden, med ond bråd död som följd för tamdjurens del. Människor har än så länge inte dödats, bara hotats av alltför närgångna vargar, och mist sina älskade sällskapshundar intet ont anande på sina skogspromenader. Det var inte alls så som jag hade föreställt mig saker och ting när jag argumenterade för vargens existensberättigande i Sverige! Jag svalde myten om att vargen är en exotisk och skygg varelse, som man bara kan få syn på om man har riktigt mycket TUR. Så kanske det var på den tiden då vi inte hade så många vargar i Sverige. Nu verkar det ju inte stämma riktigt längre.

Så, om vi ska försöka se lite realistiskt på det hela istället för att bara blåögt och naivt fortsätta med ideologiskt och moraliskt svammel – vad måste vi egentligen offra för att ha vargar i våra befolkade delar av Sverige? Jag har ju själv djur, både katter och getter, som ju säkert skulle vara ett gott skrovmål för vargen. Jag vill gärna bli en småbrukare med både kor och hästar runt gården. Men med en växande vargstam som ökar för varje år och snart nog etablerat sig i min landsända – Hur ska jag lösa det med varg inpå knutarna? Hur ska andra småbönder och djurägare förbereda sig?

Tamboskapen ja, dessa djur måste skyddas på något sätt för att skadorna inte ska göra att man helt blir tvungen att sluta med boskapsuppfödning och den landskapsvård som det innebär. Det bästa alternativet idag är att vi återinför ”vallhjon” eller herdar med boskapsvaktande hundar på betesmarkerna. Rovdjursstängsel är en alltför dyr investering om man räknar in både uppförande av stängsel samt underhållet av dessa. Det är framförallt inte ett alternativ för småbrukare. Dessutom finns ju indikationer på att våra rovdjursstängsel inte räcker till. Vargexperter i Slovenien har kommit fram till att man behöver stängsel om minst 1,6 meter och dessutom vakthundar för att det ska göra någon nytta. Hur en framväxande kultur med boskapsvaktande hundar ser ut kan bli ett nytt huvudbry, eftersom det kräver ganska stora ytor och toleranta grannar. De används ju framförallt på stora öde bergsområden där det är väldigt glesbefolkat. Hur det skulle fungera i exempelvis södra Sverige, där vi nu kan förvänta oss ett ökat behov av detta, kan jag bara spekulera i. Men troligt är att det skulle bli ganska svårt. Att ha frigående boskapsvaktande hundar kan innebära stora problem i områden där husen ligger tätt, eftersom dessa hundar inte bara vaktar mot vargar – de vaktar mot allt annat också, hundar, människor, katter och andra obehöriga. Dessa hundar bildar stora revir och klarar enkelt av att hoppa över ett vanligt fårstaket för att vidga sina vyer. De vaktar dessutom bara den djurart som den är präglad på sedan valpstadiet, så därför är det inte helt ovanligt att de dödar och äter exempelvis grannens frigående höns, när den nu ändå är i farten och utökar sitt stora revir. Det är alltså inte helt konfliktfritt att ha dessa hundar i befolkade områden, och det kräver en engagerad, tålmodig och hängiven ägare. Dessutom krävs ett tillstånd från Länsstyrelsen om ett undantag från det strikta hundägaransvaret som i praktiken innebär att man inte får ha sin hund lös utan uppsikt. Dessutom kostar de ju pengar att föda upp de också. Ett alternativ är att hägna in dem bakom högt staket. Då var vi där igen, vid de höga investerings- och underhållskostnaderna. Men om vi ska ha varg inpå knutarna i dessa delar av Sverige så måste vi börja fundera på vilka strategier som finns för att skydda sina djur.

Vi får också kallt räkna med att en och annan varg, trots licensjakt, beter sig oskyggt och traskar in i bostadsområden nyfikna som de är, och gör människor rädda. På grund av dessa mer orädda vargar får vi också räkna med en del ”svinn” i form av skadade och dödade människor, främst barn ligger i riskzonen, på grund av att vi inte alltid hinner med att uppmärksamma och skjuta dessa orädda vargar som börjat leta sig in bland bostäder. Som den tioåriga killen Kolja, i Ryssland till exempel, som blev dödad när han och hans kompisar åkte pulka. En viktig förutsättning för att hinna upptäcka och oskadliggöra dessa vargar i tid är att man känner till de sju steg som brukar föregå innan vargen blir hotfull mot människor. Förutsättningen är då såklart att man överhuvudtaget FÅR LOV att döda närgångna vargar, och det är inte helt självklart idag, eftersom Länsstyrelsen ofta avslår skyddsjakt av närgågna djur, och dessutom agerar helt oförstående för folks rädsla över närgångna vargar. Kanske beror det på att regeringen vill att vi ska uppnå en större vargstam?

En annan stor uppoffring vi får göra är förstås all form av aktivitet som innebär att ha hundar lösa i naturen. Här pratar vi alltså inte bara om den jakt som bedrivs med lösspringande jakthundar, utan detta är också något som vanliga hundägare måste tänka på när de vistas med sin hund lös på promenad i vargrevir. Det spelar inte någon roll hur bra koll du har på din hund. Ni känner väl säkert redan till vargattacken i Norrtälje förra året som hände en kvinna som var ute och promenerade med barnvagn inte långt från sin bostad. Även hundar som går lösa på gårdsplanen och i trädgårdarna löper risk för att bli vargmat, detta händer hela tiden. Inte ens om du har din hund kopplad utanför huset är den säker mot vargangrepp. Tänk också på vårt andra vanliga husdjur katten, som ofta går lös ute runt gården som den vill. Vargen är inte alls främmande för att passa på att få ett extra skrovmål som smakar katt.

Av allt att döma, så får vi vänja oss vid en helt annan inställning till aktiviteter i skog och på landsbygd och vi ska ha en fredlig samexistens med vargen. Jag är inte så säker på att många vill släppa iväg sina tonåriga döttrar på mysiga uteritter i skogen med hästen om de bor i närheten av vargrevir. Det finns redan exempel på när varg blivit så oskygg att den förföljer ryttare på uteritt. Svampplockare och friluftsälskande människor kommer nog fortfarande att våga sig ut i naturen, men då beväpnade med tillhyggen i det fallet man skulle råka möta en varg som inte är så skygg av sig, och man gör bäst i att hålla eventuella hundar kopplade! För att barn och ungdomar ska vara trygga ska de kanske inte släppas ut utan uppsikt i skog och mark, och om de har en bit genom skogen att gå för att komma till skolskjutsen så kanske de behöver ha någon vuxen som följer dem. Detta kanske tolkas som trams i vissa människors ögon, det tyckte jag själv för några år sedan. Herregud så fånigt! Vargen är ju mer rädd för oss än vad vi är för den! Tack vare myten om att vargen helt ofarlig för människor. Men det finns en hel rad exempel på människor som både blir angripna av varg, men också människor som blir dödade av varg. Efter lite efterforskning blir det tydligt att detta inte är något påhittat hot. Det finns många exempel från verkligheten. Och sannolikheten för att detta ska hända, ökar givetvis och självklart i samma takt som vargtätheten i landet ökar. Detta får man ta hänsyn till.

Vi kanske helt enkelt ska sluta vara så naiva och börja prata om riskerna, och vem som får betala det högsta priset för att vi ska ha en livskraftig vargstam i Sverige? Jag vet en sak, det är inte storstadsborna som får betala för det mesta ”svinnet” i alla fall.

Denna infekterade debatt är långt ifrån över. Hur ska landsbygdsborna freda sina djur på ett vettigt sätt? Hur ska småbrukaren klara av den extra ekonomiska börda som det innebär? Hur ska barn och ungdomar kunna känna sig trygga i skog och mark? Hur ska vi skydda våra husdjur, katter och hundar? Hur kommer landsbygden se ut om ingen vågar ha sina djur på bete och hur ska det sedan gå med matframställningen om Sverige får brist på mat? Hur ska överhuvudtaget gamla eller funktionshindrade våga ge sig ut på promenad ensamma? Ska barn och ungdomar behöva leva med rädsla för att vistas på egen hand i naturen?  Och så vidare…

så….Vad tycker ni om vargen?

Categories: Rovdjur | 23 kommentarer

Blogga med WordPress.com.