Något fruktansvärt har hänt….

Igår hittades Karin, en av våra fyra getter, liggande död i hagen med uppsliten hals. Brutalt dödad av ett lodjur. Detta blev bekräftat av länsstyrelsens besiktningsman samma dag. Detta hände någon gång mellan ca klockan 15-20 under lördagen den 7/12.

Det var inte så många dagar sedan som jag fotograferade getterna ute i sin stora härliga hage när den första snön precis hade kommit. Jag passade då på att sträcka upp alla trådar, kontrollera stängslet efter stormen Sven, och visade den nya bocken runt i sin nya hage. På fredagen släppte jag ihop bocken med Berit och Karin och allting gick jättebra, så de fick gå ut tillsammans i hagen även på lördagen. Karin var lite tveksam till att följa med ut till hagen denna morgon. Kanske kände hon på sig att något skulle hända? Kanske hade lodjuret smygit omkring runt hagen dagen före? Men med lite lock och pock och pellets så fick jag med mig henne ut i hagen till slut och de började äta sitt hö i hagen och allt var frid och fröjd. På eftermiddagen vid 15-tiden tog jag bilen och körde upp till stallet för att hämta verktyg och då såg jag att Karin stod i hagen på en sten som de brukar gilla att stå på. Dagen ägnades åt stängsling på gethagen hemmavid för att kunna flytta dit två av mina getter, Bäbis och Greta, som inte ska gå tillsammans med bocken denna vinter. Den ena är för gammal och den andra är för ung för att få killingar just nu. Vid nio-tiden på kvällen knatade jag upp till stallet igen för att ta in getterna i natt-boxen. Men något kändes fel redan när jag passerade hagen – för det var helt tyst. Vanligtvis brukar de bräka när de får syn på mig. Nu stod där bara två tysta getter och tryckte vid grinden, det var Berit och bocken Torsten. Men någon Karin syntes inte till! Jag ropade och lockade och lyste med pannlampan för att försöka se i mörkret. Men ingen Karin…. Jag tog in de andra getterna och ringde på hjälp från sambon för att börja leta i hagen. Med ficklampor och hund försökte vi leta i nästan två timmar, men ingen Karin någonstans. Vi bestämde oss för att avbryta letandet och fortsätta på morgonen i dagsljus. Termometern kröp ner till 13 minus och hoppet att Karin var vid liv tynade sakta bort. Det är inte likt getter att rymma ifrån varandra på det sättet. Om de rymmer, då rymmer de hem till stallet eller till människor. De försvinner inte bara sådär på egen hand…Då är det något allvarligt som har hänt.

Och på morgonen dagen efter fick vi det bekräftat. Sambon hittade henne i en del av hagen som båda av oss hade undvikti att gå pga att den är väldigt kuperad där, och på grund av snön och Karins välkamouflerade päls så hade vi missat henne dagen innan. Men där låg hon. Med uppsliten hals och halva bogen uppäten…

Och skuldkänslorna vet inga gränser. Tänk om jag hade kommit för att ta in getterna bara några timmar tidigare? Då hade jag kanske kunnat undvika detta hemska? Tänk om Karin visste redan på morgonen vad som skulle hända? Varför kunde jag inte lyssnat på henne? Min magkänsla har hela tiden varit att detta kommer hända. Jag vet att detta är klassiska lodjursmarker. Jag vet att getterna har det ganska oskyddat däruppe i ek-hagen i slänten bakom husen. Varför utsatte jag dem för dessa risker? Det är mitt ansvar som djurägare att skydda och se till mina djur. Och nu är en av dem brutalt dödad bara minuter eller timmar ifrån att jag kunde förhindrat det. Självklart mår jag dåligt, och självklart har jag skuldkänslor. Oron och maktlösheten vet inga gränser, och det värsta är att det har bara börjat. Jag har ju fyra getter till som svävar i samma livsfara just nu. Hur gör jag med dem?

Getternas hage, som är mycket välstängslad med både fårnät och två eltrådar på olika höjder med stark ström, ligger uppe hos grannen. Getterna bor nattetid i samma stall som hästarna. Jag tar ut och in hästar och getter i hagen morgon och kväll och till skillnad från hästarna som går på sommarbete så brukar jag alltid se till att ta in getterna på kvällen hela året runt, även sommartid, just på grund av att jag är orolig för dem och för att de också gärna vill få möjlighet att komma in och sova i stallet Men trots att jag har varit noga med att ta in getterna i stall varje natt så har detta fruktansvärda ändå skett. Förmodligen har lodjuret agerat i skydd av mörkret. Det blir ju extra besvärligt nu när det mörknar så tidigt.

Konsekvensen av detta är att jag inte längre vågar ha getterna ute i den hagen. Det är synd för det skulle kunna bli fin betesmark där om getterna får röja upp hagen och få undan allt sly som växt upp. Tyvärr är det såhär det blir när man arrenderar och lånar andras marker att man inte kan utöva samma uppsikt över sina djur, och det är praktiskt omöjligt för mig att hålla koll på dem hela tiden. Även om jag ibland är hemma även på dagtid så har jag ju inte tid och resurser att stå som en fåraherde och vaka över dem dagarna i ända. Men tro mig, jag skulle gärna göra det, om det var möjligt.

Jag har ju efter detta fått några olika ”goda” råd… Skaffa lamadjur, skaffa boskapsvakande hundar, inte ha getterna i hagar långt från gården, utöva mera tillsyn, ha dem ihop med hästarna, stängsla bättre, med mera…..

För den som inte har satt sig in i problematiken så är det tyvärr enklare sagt än gjort att hitta dessa smarta ”lösningar”.

• Stängsla bättre: Det här rådet tar jag som ett hån. Besiktningsmannen från Länsstyrelsen var mycket noga med att poängtera att det är i princip OMÖJLIGT att stängsla lodjuret ute. Vargen är lättare att med hjälp av stängsel förebygga attacker från, men lodjur hoppar, kryper eller tar sig igenom det mesta. De kan även ta hjälp av träd att klättra upp i för att lättare ta sig över staketet. Det stängsel som vi har uppfyller nästan de krav som ett ”rovdjursavvisande” stängsel ska ha. Det enda som saknas för att formellt uppfylla det kravet är en eltråd i 30cm höjd på UTSIDAN av staketet. Men det hade inte gjort någon skillnad mot lodjuret eftersom de ändå hoppar över helt utan ansträngning, detta enligt besiktningsmannen. Jag har dessutom ingen röjsåg och undrar hur jag ska få ihop det rent ekonomiskt och praktiskt att kunna utföra den skötsel som en sådan eltråd kräver – det innebär nämligen att regelbundet, hela sommaren gå och röja den markvegetation utanför hagen som måste trimmas för att kunna montera en sådan eltråd. Tanken med betessläppet i denna slyhage var att GETTERNA skulle röja slyet. Inte jag! Tanken med mitt stängsel är att hålla mina getter instängda i hagen och förhindra dem från att hoppa UT, inte stängsla statens vilt från att hoppa IN i min hage! Ett djurparksnät hade varit lämplig stängsling för att eventuellt förhindra lodjuren från att hoppa in i hagen. Men föreställ er själva vilka kostnader det skulle få….
• Att ha djuren närmre gården så att man har mera uppsikt över dem: Som sagt – det är inte så enkelt när man själv saknar betesmark hemmavid och behöver låna och arrendera på andra platser. Om kravet är att djuren ska vara runt gården enbart så kommer snart våra mer otillgängliga och vackra betesmarker i skogskanterna växa igen, precis som grannens ek-sluttning redan har gjort. I närheten av gårdscentrum har vi mestadels åkermarken där vi odlar vårt hö till djuren. Betesmarkerna ligger i regel lite längre bort och inte i direkt anslutning till gården.
• Att ha getterna ihop med hästarna: Detta är tyvärr ogörligt hos mig pga att en av hästarna jagar och riskerar att skada getterna. Hon tycker helt enkelt inte om dem. Så något vidare skydd kan de tyvärr inte utgöra för mina getter.
• Skaffa lamadjur eller boskapsvaktande hundar: JA TACK! Jag gillar djur och skaffar gärna flera. Jag hade gärna anställt en herde också, det finns till och med plats i huset för en extra inneboende och jag gillar ju folk. Problemet är bara VEM som ska stå för detta rent ekonomiskt och praktiskt?? Det är än så länge en fråga var svar lyser med sin frånvaro – ändå upprepas dessa envisa floskler som ett stående svar på rovdjursförebyggande åtgärd. Men allting kostar pengar! Stora vakthundar av det här slaget äter KOPIÖSA mängder kött för det arbete de utför. En kostnad som vida överskrider kostnaderna för att hålla en liten getflock. Lamadjur ska också utfodras och skötas. En fåraherde vill väl ha lön? Och mat? Någonstans har jag ju tanken med detta på självhushållning. Jag har för liten ”produktion” och för liten gård för att försörja mer än ett par getter och max två hästar till husbehov. Tanken är att kunna föda upp djuren ekologiskt på det som gården kan producera, och att de ska bidra till det kretslopp som ett ekologiskt småbruk innebär, inte att jag ska dra på mig ökade kostnader, då faller ju hela konceptet med självförsörjande livsstil, och vad jag sysslar med är ingenting annat än en (dyr) hobby.

 

Rovdjurförekomst och djurhållares villkor att skydda sig mot dessa är en högst politisk fråga!
Det har blivit en symbolfråga för hela det svenska småskaliga lantbruk som varit motarbetat och under nedmontering under många decennier nu. Den här geten gjorde ett bra jobb att både ge mjölk på bordet till en självhushållningsintresserad omställare som mig själv. och röja upp gammal igenslyad betesmark och därigenom vara medskapande till den biologiska mångfald som småbrukandet innebär. För det handlar inte bara om biologisk mångfald i den vilda naturen, utan också om den biologiska mångfald som småskaliga ekologiska lantbruk erbjuder, och vilken typ av landsbygd vi vill ha i Sverige, och hur vi vill äta vår mat och om vi vill att Sverige ska vara självförsörjande på mat eller fortsätta importera. Kanske ska vi plantera igen hela landsbygden med granplantager? För industrijordbrukaren med köttdjur i maskinhallar är detta möjligen ett ”svinn som man får räkna med” men för mig är det ödesdigert. En familjemedlem och kär vän är för evigt borta. Vila i frid lilla Karin.