Något fruktansvärt har hänt….

Igår hittades Karin, en av våra fyra getter, liggande död i hagen med uppsliten hals. Brutalt dödad av ett lodjur. Detta blev bekräftat av länsstyrelsens besiktningsman samma dag. Detta hände någon gång mellan ca klockan 15-20 under lördagen den 7/12.

Det var inte så många dagar sedan som jag fotograferade getterna ute i sin stora härliga hage när den första snön precis hade kommit. Jag passade då på att sträcka upp alla trådar, kontrollera stängslet efter stormen Sven, och visade den nya bocken runt i sin nya hage. På fredagen släppte jag ihop bocken med Berit och Karin och allting gick jättebra, så de fick gå ut tillsammans i hagen även på lördagen. Karin var lite tveksam till att följa med ut till hagen denna morgon. Kanske kände hon på sig att något skulle hända? Kanske hade lodjuret smygit omkring runt hagen dagen före? Men med lite lock och pock och pellets så fick jag med mig henne ut i hagen till slut och de började äta sitt hö i hagen och allt var frid och fröjd. På eftermiddagen vid 15-tiden tog jag bilen och körde upp till stallet för att hämta verktyg och då såg jag att Karin stod i hagen på en sten som de brukar gilla att stå på. Dagen ägnades åt stängsling på gethagen hemmavid för att kunna flytta dit två av mina getter, Bäbis och Greta, som inte ska gå tillsammans med bocken denna vinter. Den ena är för gammal och den andra är för ung för att få killingar just nu. Vid nio-tiden på kvällen knatade jag upp till stallet igen för att ta in getterna i natt-boxen. Men något kändes fel redan när jag passerade hagen – för det var helt tyst. Vanligtvis brukar de bräka när de får syn på mig. Nu stod där bara två tysta getter och tryckte vid grinden, det var Berit och bocken Torsten. Men någon Karin syntes inte till! Jag ropade och lockade och lyste med pannlampan för att försöka se i mörkret. Men ingen Karin…. Jag tog in de andra getterna och ringde på hjälp från sambon för att börja leta i hagen. Med ficklampor och hund försökte vi leta i nästan två timmar, men ingen Karin någonstans. Vi bestämde oss för att avbryta letandet och fortsätta på morgonen i dagsljus. Termometern kröp ner till 13 minus och hoppet att Karin var vid liv tynade sakta bort. Det är inte likt getter att rymma ifrån varandra på det sättet. Om de rymmer, då rymmer de hem till stallet eller till människor. De försvinner inte bara sådär på egen hand…Då är det något allvarligt som har hänt.

Den första snön!

Idag har getterna presenterats för vinterns första snö!

Den nya bocken Torsten som är född i våras blev inte märkbart bekymrad över snön utan pulsade glatt med mig och Berit runt i hela gethagen på en liten promenad. Torsten är inte ens fullvuxen men jag tycker nog att han beter sig som en riktig bock redan nu. Inte bara det att han uppvaktar getterna frenetiskt, som sig ju bör, utan också det att han verkar ha lite mera… integritet och pondus än de andra getterna. Han är envisare, mer dominant, mer glupsk än de andra getterna. Och han verkar inte alls ha samma desperata flockbundenhet som de andra getterna, utan verkar vara lite mer självständig. Jag hoppas att han kommer växa upp till en bra flockledare och pålitlig patriark i getflocken. 🙂

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Att föda upp, slakta och äta sitt eget kött

Den gångna helgen har vi ägnat åt att slakta av fem av våra cirka 13 ungtuppar. Det betyder att vi fortfarande inte är helt klara med slakten för i år.

Detta var första gången vi skött slakten helt själva. Jag är mäkta stolta över att vi klarade det så bra! Det var såklart jobbigast med själva avlivningsprocessen. Men det blev sedan också ganska trixigt med hanvterket efteråt för att ta vara på köttet eftersom ingen av oss kunde detta sedan tidigare. Allt var nytt. Vi lärde oss urtagning och plockning via informativa bloggar och bilder och videos på youtube, och sen gick det faktiskt riktigt bra för oss! Att tupparna haft ett bra liv vet vi, och det kan vi ha ett gott samvete för redan . Men det bästa med alltihop är att det kändes som om tupparna även fick ett bra avslut, eftersom vi fick till den s.k ”bedövningen” rätt och det gick mycket fort, så jag tror inte de hann märka något alls.

Under veckan har vi dessutom hunnit med att prova att äta lite av köttet och gjorde en mycket god currygryta på kycklingfilé och kycklingvingar. Visst kändes det annorlunda att äta sitt ”eget” kött, som man själv plockat ner från pinnen och tagit livet av. Det kändes mer sorgligt och vemodigt, men samtidigt bra och…. rätt.

Vi har blivit med getabock!

Det senaste på djurfronten här hemma att det numera flyttat hit en livs levande getabock!

Han ska bli pappa åt nästa års killingar, om allt går som planerat! Välkommen säger vi till TORSTEN! 🙂

Hänt sen sist…

Efter lite blogg-uppehåll är jag nu tillbaka och kommer att hålla bloggen mera uppdaterad från och med nu!

Vi har hunnit med mycket sen sist… Bland annat lite skörd. Förutom all god squash som odlats i sommar tack vare massor av gammal hästskit, så har vi också fått mycket pumpa och rödbetor!

Vad ska man göra med all pumpa? Receptförslag mottages tacksamt!

Vi har också hunnit köra lite med hästarna. Både nöjeskörning och nyttokörning, då vi ibland behöver köra nya höbalar till stallet där hästarna står. Numera står de installade i grannens stall, eftersom vi fortfarande inte är färdig med stallrenoveringen här hemma. Det kommer dra ut på tiden under vintern och då är det skönt att kunna hyra in sig med hästar och getter i ett fungerande stall. Hästarna ja… Nu har vi bara två hästar kvar, vilket är helt lagom. Duva, bruksnordisen har blivit såld och Heidi och Bagossa är kvar och ska så förbli 🙂
Jag har också ägnat mig åt att noggrannt skrapa rent vinterhagen från gammal hästskit så att de har en hyffsat torr och hårdgjord yta att använda under vintern. Då blir det förhoppningsvis inte lika lerigt för hovarna. Och det finns ännu mera hästskit till nästa års odlingsprojekt. Förmodligen blir det mera squash!

Vi har också varit hos grannarna och hjälpts åt att slakta tuppar och vaktlar. Här hemma växer både kycklingar och ällingar så det knakar och vi börjar få mycket fåglar på gården. Det har också ormvråken lagt märke till som tyvärr har tagit några stycken för oss i ett obevakat ögonblick. 😦 För det mesta håller den sig borta när hunden Daisy är ute på gården, så hon får agera ”fågelskrämma” så ofta som möjligt. 🙂  Nu bävar vi bara inför den egna slakten som snart måste göras då vi har mer tuppar och ankdrakar än flocken klarar av, och tanken med detta är ju trots allt självhushållning. Vi vill gärna äta kött med ett bättre samvete, och bojkottar i dagsläget att köpa kyckling och fågel i affären pga hur den industrin ser ut. Det kommer kännas tusen gånger bättre att äta kött från egna höns och ankor, än det som säljs i affärerna. Vi är ju helt säkra på att det är kött från djur som levt ett mycket lyckligt liv, och lyckas vi bara med att ge dem en värdig avlivning så kommer jag kunna äta köttet med ett förhållandevis gott samvete 🙂

 

Gissa vad som hänt här då!

Karin har nedkommit med en bedårande söt liten getflicka! Jag fick vara med och hjälpa henne under förlossningen eftersom killingen kom med bakbenen först och det gick lite trögt. Men allting gick jättebra och Karin är så rutinerad och duktig. Karin är en jätteduktig mamma och tar väldigt bra hand om sin lilla killing. Den lilla ska heta Greta. 🙂

Tallgrenar – det bästa mineraltillskottet som finns!

Idag har getterna fått påfyllning av tallgrenar i sin hage. De förra åts upp rekordfort! De älskar att gnaga av både barken och barren från grenarna. Det bästa är att det är himla nyttigt för dem! Det innehåller i princip alla mineraler som getterna behöver, så om de får rikligt med tall så behöver man inte bekymra sig så mycket om övriga tillskott.

Mina getter får i allafall förutom tallgrenar även fri tillgång på salt med kopparberikning (vilt-saltsten), selenberikad saltsten, torkade brunalger och så lite Bio Promin-mineraler från AME-produkter (samma sort som hästarna får). De får fri tillgång på dessa saker så de väljer helt själva hur mycket de vill ha! När jag inte utfodrade alger så slickade getterna, framförallt Bäbis, betydligt mera på vilt-saltstenen. troligen beror detta på att alger innehåller en hel del koppar, så nu när de får fri tillgång på alger så minskar behovet att slicka på saltstenen. Jag har hört att det kan lindra en del led-besvär, och Bäbis är en get som har haft problem med knäppande knäleder i nästan hela sitt liv. Kanske finns det ett samband mellan detta och hennes förtjusning för att äta alger? Koppar är också något som förekommer rikligt i alger, och det är nyttigt att djuren får i sig eftersom svenska marker i regel inte innehåller så mycket koppar. Koppar kan användas som en förebyggande åtgärd mot White Line Disease (hos får och getter ofta kallad för klövröta, men även känt som bärrandsröta) (Källa: Pat Coleby, Naturligt lantbruk)

Selen är också något som ofta saknas i hö, men getterna kan få i sig detta både genom en selenberikad saltsten samt de hästmineralerna som de också får äta av, och så får de extra selen vid behov. Getter är överlag väldigt mineralkrävande djur. De äter naturlig mycket mineralrik bark, och lövsly och om man ger dem en diet på enbart hö så måste de oftast får någon form av mineraltillskott.

Snart nog spänner jag hästarna för kälken

Jag har två inkörda hästar här på gården, men jag har varken själv kört dem, eller sett någon annan köra dem och av den anledningen behandlar jag dem i princip som oinkörda hästar när jag tränar dem. Jag har ingen lust att spänna för en vagn och bara hoppa upp på kuskbocken utan att själv se att de kan grundläggande saker som att stanna och stå stilla när man ber dem, backa, gå fram försiktigt och lyssna på förhållningar. Det är en del kuskar som fuskar vid körning och är nöjd bara hästen rör sig framåt utan att sparka mot vagnen. Kraven kan variera lite beroende på vilken disciplin som kusken vill ägna sig åt. Men jag vill ägna mig åt brukskörning och då behövs full kontroll på ekipaget, och även möjlighet att kunna stå stilla en stund medan man gör annat med lasten, exempelvis lastar av eller på timmer. Därtill vill jag känna kontroll över hästen i olika typer av terräng och miljöer, som exempelvis i busksnår eller branta backar. Då vill det till att träna mycket på tömkörning och lydnad i tömmen. Den viktigaste gångarten en brukshäst behöver lära sig är ”stå still”.

Träningen har gått förfärligt sakta och långsamt fram, dels på grund av att jag är försiktig och faktiskt vill gå långsamt fram, men också för att jag är lite harig med att köra själv utan medhjälpare och får då passa på när sambon har tid, och dels för att jag har haft ont om tid för att träna hästarna och för att jag har haft lite ont om nödvändig utrustning att köra med (har fortfarande inte all utrustning som behövs)

Jag har därför mest ägnat mig åt en del tömkörning och grundläggande lydnad. Men idag fick jag tummen ur att äntligen spänna för skaklarna! Det var jätteroligt, och jag fick ny energi att lägga på fortsatt träning. För snart vill jag faktiskt ut och köra riktiga redskap också!

Min lilla vallhund

Daisy växer så det knakar! Hon ser redan ut som en vuxen hund, men är ju bara dryga 6 månader. Jag har faktiskt stor hjälp av henne när jag ska fösa ut getterna i hagen på morgonen. Det är inte alltid som de vill dit jag tycker att de ska gå och det kan vara bra att ha en liten vit springare som hejar på dem 🙂 Men till våren ska vi börja med lite mera avancerad vallhundsträning och se om vi inte kan få lite snits på det också.

Hon kvalar i alla fall in som världens absolut SÖTASTE HUND 🙂 Se här!

Nisse har fått en flickvän!

Nisse och hans flickvän

En av tupparna, lilla gråtuppen Nisse, blev ju utmobbad i slutet på sommaren. Han blev illa tilltygad av den andra tuppen Charles, som är alfahannen, matadoren, chef och Patriark, man kan kalla honom KUNG över hönsriket här på gården. Sedan dess har Nisse skamset fått nöja sig med en sovpinne inne i stallet med getterna som enda sällskap medan hans tuppkam sakta har läkt ihop och återgått till det normala. Han har övat på att gala varje dag och getterna lär ju ha fått tinnitus vid det här laget. Nisse har steg för steg närmat sig hönsdamerna när de är ute och pickar på dagtid för att försöka lägga in en stöt på någon av dem när Charles inte ser. Men det brukar alltid sluta med att Charles upptäcker honom och bryskt jagar iväg honom så att han blir sittandes ute på dyngstacken istället. Ensam och ledsen och övergiven.

Fram tills nu!

Varje dag när jag släpper ut hönsen på morgonen så är det EN liten viltfärgad höna som alltid har bråttom in till Nisse i stallet. Nisse blir så förtjusad att han inte vet var han ska ta vägen och han dansar och dansar och dansar och kuckilurar för att göra lilla hönapöna glad. Lilla hönapöna brukar stanna över dagen men inte över natten och hon har nu också börjat lägga ägg i hästspiltornas foderkrubbor. Nisse är så nöjd och glad när han får ha en höna att våldföra sig på och ta hand om, så då håller han snällt truten och är tyst. Men så fort hon försvinner och går hem till sig för att sova i hönshuset med de andra hönsen så blir han utom sig och skriker och skriker och skriker så jag tror jag blir tokig. Han gal för full hals och det ekar inne i stallet, och där står jag och försöker fodra getter eller någonting annat och blir helt vimmelkantig av Nisses desperata skriande.

Men jag är i alla fall väldigt glad att det finns någon höna som frivilligt ställer upp på att göra Nissekycklingar till våren. Jag tycker att Nisse är ett fint exemplar Åsbotupp och han har speciella färger som jag skulle vilja fick gå i arv. Funderar också på det här med att registrera genbank nu när jag faktiskt har så fina genbanksdjur. 🙂