Jag skrev ju tidigare att jag skulle hämta en ny killing till getflocken. Det gjorde jag också!
Hon heter Berit, eller BÄrit om man så vill! 🙂
Hon är en liten kullig lantraskilling av precis den typ av get som jag gillar. Hon och Bäbis verkar vara ganska lika i temperamentet också. Men det verkar däremot inte som att Doris har varit lika välkomnande mot denna killing. Kanske är det för att hon fattar att det inte är jag som är ”mamma” till den nya? Berits intåg i flocken verkar också ha satt igång en del gruff om ledarskapet. Nu är Bäbis blodig i pannan efter allt stångande med Doris senaste veckan, som trots allt har det lite bättre förspänt med sina horn som skyddar. Det är fortfarande Bäbis som är Frun i huset, men Doris försöker så gott hon kan att mäta sig och ifrågasätta ledarskapet ideligen, även om det är ganska små markeringar.
Jag har också märkt att Bettan, min lilla flask-killing har utvecklat sig till att bli en riktig turbo-get! Hon kanske får för mycket mjölk? Inte vet jag. Men hon får små glädjefnatt ibland då hon skjuter iväg som en kanonkula och får något som på värmländska lämpligen kallas för ”stöllryck”! Hon har ett väldigt livligt temperament, som jag sällan skådat hos getter, men som däremot är beryktat för att vara ”typiskt getter”. Hon hoppar på allt och äter på allt, med några få undantag, och hennes energi verkar aldrig ta slut! Dessutom är hon väldigt social mot människor. Nästan på gränsen till pinsamt. När man böjer sig ner för att knyta sina skor så kan man mycket väl ha en killing uppe på ryggen inom loppet av en halv sekund. Jag tror hon är själva urtypen av en get 🙂
Tråkigt nog så för detta också med sig lite baksidor. Idag har Bettans upptäckarlusta och smaka-på-allt-mani orsakat att hennes nya killingkompis Berits öra var helt sönderslitet. Troligtvis är det Bettan som har bitit i en av Berits öronmärken så att örat har gått sönder och märket ramlat bort…
Det var hemskt att komma ut och se hur örat såg ut på stackars Berit. Helt blodigt, varigt, sårigt, svullet och sönderslitet… Det var bara att börja försiktigt tvätta och desinficera den blodiga historien medan sambon fick hålla fast lilla killingen. Som om det inte räckte med att hennes första närkontakt med människa innebar en otäck håltagning av hennes stackars öron med tillhörande fasthållning – nu ska vi återigen tvinga oss på hennes stackars öron och våldsföra oss på dem, men den här gången inte utrustad med håltång, utan med jodlösning. Det kändes orättvist att vi skulle hålla på och tvätta och karva i det blödande och sönderslamsade lilla örat, när hon redan varit med om tillräckligt trauma från människor runt sina öron. Man gör det inte direkt enkelt för sig för framtida hantering eller behandling av djuren, i synnerhet inte kring deras öron, när man låter deras första möten med människor präglas av öronmärkningen och dess sviter. Vi lägger ner ganska mycket tid för att få våra getter tama, eftersom vi anser det vara så viktigt för att förenkla all form av hantering och behandling, allt från avmaskning till akutvård(som idag), men också för att det självklart är trevligt med tama djur!
Lyckligtvis verkade inte Berit ta så illa upp av behandlingen. Hon har ju redan blivit ganska tam redan, och kommer på inkallning för att få godis ur handen och då går det jättebra att få klappa henne lite också. Hon får dessutom också dricka lammnäring samtidigt som Bettan, och de dricker ur flaskan båda två, så på sätt och vis är hon också en flaskkilling nu, och då går det ganska fort att bli tam! 🙂
Jag hoppas nu bara att såret på örat läker ihop hyffsat bra så att det inte bara blir slamsor som hänger, som jag sett att andra getter kan se ut efter att ha fått sina öronmärken avslitna av andra nyfikna getter. Det är ju inte direkt ett ovanligt problem att getter rycker av varandra öronmärken. Det aktuella märket som föll av var ändå en ganska smidig typ, den minsta storleken av plast. Men det hjälps inte när det finns ”klåfingriga” andra getter i närheten! Det är deras natur att undersöka saker med munnen, och särskilt killingar. Jag tycker det är ett otroligt stort djurskyddsproblem att man ska tvingas märka sina djur i öronen med dessa förbannade plåtar! Jag tycker det är vidrigt hur vi kan ha en lag som tvingar vissa djurägare att märka sina djur på det här sättet, men samtidigt låta vissa andra djurägare slippa samma märkning. Jag pratar här om skillnaden mellan vad som normalt betraktas som ”produktionsdjur” och ”sällskapsdjur”, och hur olika vi värderar dessa djur och deras eventuella lidanden. Om vi krävde av alla Sveriges hundägare att de skulle köpa håltänger och märkutrustning för att sätta otympliga lappar i öronen på sina hundar och katter så tror jag minsann det skulle bli liv i luckan. Man skulle prata om lidandet som det orsakar hunden att ha en ständig ”accessoar”, eller rättare sagt, två stycken accessoarer – en på varje öra ska en vuxen get ha! Man skulle definitivt prata om det uppenbara djurskyddsproblem i att ha yttre märken som sitter så dumt till att andra hundar vid lek eller allvar försöker bita och slita i varandras märken. Det skulle om inte annat bli en jävla massa spring till veterinären med infekterade hundöron och ilskna hundägare som vägrar gå med på regeltvånget.
Eller tänk er det här: En fint flätad och glänsande häst med mitt inne på en dressyrtävling, struttande omkring med stora gula lappar i öronen – hur skulle det se ut? Men framförallt, vad skulle ryttaren och hästägare säga om denna öronmärkningsregeln om den nu mot förmodan också skulle börja gälla hästar(som också mycket väl kan ingå i matproduktionen)? Jag kan se massor av förtvivlade små hästtjejer framför mig, när deras älskade små ponnyhästar inte längre har något utrymme kvar i sina söndertrasade små öron att fästa någon ny öronbricka i, att risken för tvångslakt är överhängande.
Ja, för det vet ni väl? Att en en myndighetsperson alltid har full rätt att omedelbart ta beslut om att avliva ditt djur på plats om den inte har godkänd identitesmärkning?
Det hjälper alltså inte bara med att skita i öronmärkningsreglerna. Det går hand i hand med ett överhängande hot om att få sina djur avlivade till destruktion så snart nån paragrafryttare får tillfälle att upptäcka dig och din laglösa djurhållning. Kanske när du är borta och handlar eller gör något ärende, så ligger hela din familj av sällskapsdjur, förlåt produktionsdjur, döda på gårdsplanen.. Det är så livet ser ut om du är djurägare till s.k ”produktionsdjur”. Det är det ständigt närvarande hotet.
—-
För övrigt så har jag beslutat mig för att omplacera Doris och Bettan. Jag ska ju satsa på kulliga getter av lantras har jag tänkt mig. Dessutom tänker jag försöka rädda Berits andra öra från sönderslitning, så nu går inte hon och Bettan tillsammans längre. Istället går Doris och Bettan för sig själva. Och Bäbis kan få vila sin blodiga panna lite…
Här kommer en länk till annonsen på de små huliganerna
Hippievagnens Lantgård 